Indignation.

Krav och förväntningar, det finns mycket sådant på olika nivåer omkring oss som påverkar oss varje sekund. Vissa större och vissa mindre, fast egentligen spelar det ingen roll vilken omfattning dessa har. Faktumet att dom finns är det som känns. Alla vill olika saker från en, allt från att någon vill man ska ställa upp som kompis, någon som tycker man inte ska göra si och så för att dom tycker det är fel eller inte vill ha det på det viset, någon som vill man ska studera och bli läkare eller vad som för att man ska tjäna bra här i livet. Listan är oändlig och alla krav och förväntningar likaså, men det ändrar inte min egna syn på alltihopa.

Självklart vill jag inte svika någon på något sätt, har aldrig velat göra det och som vissa sagt kanske jag försöker för mycket med detta. Men jag tror nu att jag har kommit på vad jag tycker helhjärtat om alla dessa saker som finns överallt runtom mig och som påverkar alla mina val från om jag ska kanske gå och lägga mig till om jag ska prata med en människa eller vad jag vill göra med mitt liv. Det jag vill, det är bara att vara, att vara mig och att vara lycklig med det, vad det än slutar med att jag gör. De val jag gör från och med nu kommer inte baseras på Era önskningar, eller på Era åsikter på vad jag ska göra eller hur jag ska vara. Nu påbörjas en ny era, en ny fas, först ska jag bara göra högskoleprovet och få den sista önskan från mina föräldrar, eller rättare sagt jag gör det för dig Mamma, bara dig. Därefter påbörjar jag mitt eget äventyr, på ett sätt jag kommer fram till snarligen, och som kommer berättas senare.

Jag ville aldrig skriva en blogg egentligen, eller ha en för den delen, men för att göra Vedde sällskap när hon skulle skaffa en inför ett litet projekt i skolan så skapade jag en med. Ingen gick in på den, och det är fortfarande ingen som går in på den egentligen vad jag vet förutom kära du R.V, kanske jag har fel men ska jag vara helt ärlig så spelar det mig ingen roll längre. Jag har aldrig brytt mig om vad folk tycker och tänker om mig, när folk har tyckt det om mig så förstår dom verkligen inte att den jag försökte få folk att tycka om mig för var för dom, så att ingen skulle tycka dom gjorde fel val att spendera sin tid med moi. Det har man inte fått någon uppskattning för någonsin, för att man försöker vad det än krävdes, men det spelar ingen roll nu, jag börjar svamla iväg i mina igenburade tankar som släpps lösa här på Zzxyz.Rd. Egentligen ville jag bara säga tack för att du fick mig till att skapa denna blogg Vedrana, för den har varit mitt bollplank den senaste långa stund jag varit fast i sen allt skett. Och nu har den hjälpt mig komma fram till att jag måste göra det jag vill, vad det än skulle vara.

Jag minns så väl den första gången jag följde med dig hem efter att vi hade träffats igen efter jag gjorde mitt livs misstag, hur jag välkomnades, hur vi välkomnades till det som jag kände var mera hem än mitt eget hus för mig. Ser det som ett filmklipp framför mig, som jag gjorde även då med min löjliga rastlösa fantasi, de orden som sas till oss var hårda, men jag kommer ihåg en sak särskilt väl. När din mamma sa att mina föräldrar tar hand om min framtid och sen fortsatte mot dig. Jag minns hur du kände efteråt, och att du grät när jag höll om dig, och hur allting kändes helt oviktigt och stillastående runtom i världen. Anledningen jag tänker på detta ögonblick just nu, det är för att så ska ingen behöva känna vad någon än säger till den andra, för om man inte får göra det som gör en lycklig så vad är då poängen med att lycka ska finnas? Och därför jag gör då mitt val och tar mitt steg. Jag tänker inte säga något mera nu, och inte berätta för någon om det heller, det finns en tid för allt sådant. Den tiden är bara inte nu.

"Leave it to me as I find a way to be
Consider me a satellite forever orbiting
I knew all the rules but the rules did not know me
Guaranteed."

Eddie Vedder - Gauranteed.